Om: Ångest

Jag har länge haft ångest. Faktist så länge jag kan minnas. Eller när jag var mindre var jag kanske mer ängslig eller orolig. Jag fick min första panik/döds ångestattack när jag var 14 skulle fylla 15 år gammal.
 
Döden hade lixom precis kommit ikapp mig och jag ägnade varje vaken ensam stund till att just tänka på döden.
Jag vet inte alls vad det var som fick mig att börja tänka på den men jag tror det är ganska naturligt att man börjar reflektera över det när man börjar komma upp i tonåren. Som barn känner man sig nästan odödlig, döden finns inte. Men så en dag så finns den helt plötsligt. Så konstigt tyckte jag då. Läskigt. Tanken att JAG inte skulle finnas längre skrämde mig och det skrämmer mig fortfarande. Att veta att det kommer hända förr eller senare. Att det inte finns någon återvändo.
 
Jag visste inte att det var ångest jag hade från början. Jag kunde bara känna en tryckande känsla över bröstet, ibland fick jag svårt att andas och jag började hyperventilera. Detta kom i samband med att jag var ensam oftast.
 
Den första panikångestattacken slutade faktiskt med att jag fick åka in till akuten. Jag var hemma själv på sommarlovet. Mina föräldrar och min lillasyster hade åkt till släktingar över dagen. Så började tankarna gå, tillslut gick jag bara runt huset, runt runt och hyperventilierade, jag trodde att jag skulle dö. Mina luftrör kändes som sugrör. Jag ringde till mamma och vrålade att jag inte kunde andas så hon fick ringa en kompis som fick skjutsa mig till akuten. Men bara efter samtalet när att jag visste att det skulle komma någon att hämta mig kändes det genast bättre. På akuten tog dom bara allergitester för att se om det var allergi som hade utlöst mina andningssvårigheter men såklart så hittade dom inget. Det fanns ju bara i mitt huvud. 
Så efter det började jag komma underfund med att jag faktiskt hade ångest. 
Ibland fick jag bara mina ångestattacker helt plötsligt. "Nu tänker jag på döden igen..." sa jag till mamma. Då tog hon mig under armen också bara gick vi ut genom dörren, vi gick och gick, pratade om allt och ingenting och tillslut när min puls var normal igen och min andning lättare kunde vi gå hem.
 
 
Min dödsångest är nästan helt borta nu. Men den "vanliga" ångesten spökar titt som tätt. Så fort jag blir ensam sjunker jag in i mig själv och börjar rannsaka mig, som en scanner. Jag hittar bara en massa fel och brister, jag tänker på framtiden, jag jämför mig med andra. Man flyter lixom in i ett slags dimmigt land. Jag blir extremt dämpad och svår att prata med. Riktigt jobbig för dom som är omkring mig med andra ord. Och för mig själv såklart.
 
Jag tror, eller jag vet att många, särskilt tjejer i min egna ålder lider av ångest och jag tror det bästa är att "självdiagnostisera" sig själv. Alltså förstå att man har just ångest. Man ska också berätta för någon man litar på eller tycker mycket om att man har ångest. Mortionera är alltid bra. Lyssna på musik. Slappna av. Eller om det är så illa att det stör ens vardag, gå i terapi. 
 
 
Jag tror att vi pratar för lite om psykisk ohälsa generellt. Vi bor ändå i ett land med den största självmordsstatistiken så jag tror att det inte är fullt ovanligt att må dåligt.
Vi MÅSTE prata med varandra mer. Föra in det i diskussioner, veta att man inte är ensam. Det är så himla viktigt för det är just ensammast i världen man känner sig när man har ångest.
Sedan är ju psykvården absolut något som måste förbättras i Sverige. Man vet vart man ska gå om man har ont i ett ben eller om man behöver klippa sig. Men när man mår dåligt psykiskt? Ja vart går man då egentligen? Man skäms för att man mår dåligt psykiskt men man kan gå runt och ojja sig så fort man har lite ont i ryggen.
Så prata MER. Att ha någon att prata med är den bästa medicinen.
 
 
Hoppas någon fick lite hjälp av detta även om det kanske var dåligt förklarat/skrivet. Och kom ihåg, du är inte ensam. ♥
 
 
Min vardag, Om: | |
Upp