Om: Pluggstess

Om det är något som jag saknar är det att kunna slappna av. Jag tror faktiskt inte jag har slappnat av till hundra procent sedan jag började plugga igen.
 
Att plugga på högskolan är kul, ja det är det. Man träffar likasinnade, både yngre och äldre. Man lär sig jättemycket och det är kul. Just nu har jag föreläsningar ungefär två dagar i veckan, resten av tiden får jag använda hur jag vill, vilket är skönt på ett sätt. På ett annat sätt är det skitjobbigt. Till skillnad från att ha ett arbete där man jobbar åtta timmar om dagen och sedan kan åka hem, ta ett bad, titta på en film och slappna av med gott samvete så går man hela tiden med en lite djävul på axeln som viskar om vad man borde göra när man försöker slappna av. För det finns alltid något att göra. Det är få förunnat de dagar när man är helt ledig och inte har något att läsa eller skriva.
 
 
Jag ska vara ärlig och säga att hösten har varit tuff. Min ångest har alltid lurat bakom ett hörn och stressen ska vi inte ens prata om. Ibland bryter jag ihop, ibland kan man se mina hjärtslag genom tröjan för att pulsen är så hög och ibland kan jag gå in i en slags dimma i flera dagar då jag sätter på min autopilot för att ens fungera. Men jag har tagit mig ur allt, på ett eller annat sätt. Vissa dagar är jag uppåt, jag mår bra och försöker se förbi stressen och pressen, det funkar ibland.
 
Jag känner själv att jag lider av en slags prestationsångest. Inte den prestationsångesten som innebär att man måste vara bäst på allt, få toppbetyg, alla rätt på tentan eller liknanade. Jag har en sån prestationsångest som visar sig genom att jag skjuter upp vad jag ska göra. Jag får en uppgift, jag gör ett slags schema om hur mycket tid jag behöver till uppgiften, sen sätter jag mig med den. Jag vet inte hur jag ska börja, så jag skjuter upp det till nästa dag. Jag ser att lägenheten behöver städas, så jag skjuter upp det en dag till, sen är det igång. Jag vet själv hur mycket jag har att göra, hur mycket jag har missat på dessa två dagar jag inte har gjort något så jag får för mycket ångest för att ens börja.
 
När det börjar närma sig deadline rycker jag äntligen upp mig och slutsprutar in i det sista. Uppgiften blir klar i tid. Ibland går det faktiskt bra, men andra gånger gör det inte det och då blir det ett sånt nederlag för mig. Jag blir besviken på mig själv, varför blir det alltid såhär?
 
 
 
Men det har blivigt bättre och det ska bli ännu bättre. Jag tror att receptet är att för det första ta det lungt. Det är inte frågan om liv och död. Planera och strukturera upp tiden man har. Försöka att inte arbeta kvällar. Göra så mycket man kan under dagen och tillåta sig själv att faktiskt slappna av när man väl kommer hem. Ta den lilla djävulen i nackskinnet och slänga bort hen all världens väg.
 
Läs gärna mina två tidigare inlägg undet kategorin "om:"
 
 
 
Om: | | Kommentera |

Om: Ångest

Jag har länge haft ångest. Faktist så länge jag kan minnas. Eller när jag var mindre var jag kanske mer ängslig eller orolig. Jag fick min första panik/döds ångestattack när jag var 14 skulle fylla 15 år gammal.
 
Döden hade lixom precis kommit ikapp mig och jag ägnade varje vaken ensam stund till att just tänka på döden.
Jag vet inte alls vad det var som fick mig att börja tänka på den men jag tror det är ganska naturligt att man börjar reflektera över det när man börjar komma upp i tonåren. Som barn känner man sig nästan odödlig, döden finns inte. Men så en dag så finns den helt plötsligt. Så konstigt tyckte jag då. Läskigt. Tanken att JAG inte skulle finnas längre skrämde mig och det skrämmer mig fortfarande. Att veta att det kommer hända förr eller senare. Att det inte finns någon återvändo.
 
Jag visste inte att det var ångest jag hade från början. Jag kunde bara känna en tryckande känsla över bröstet, ibland fick jag svårt att andas och jag började hyperventilera. Detta kom i samband med att jag var ensam oftast.
 
Den första panikångestattacken slutade faktiskt med att jag fick åka in till akuten. Jag var hemma själv på sommarlovet. Mina föräldrar och min lillasyster hade åkt till släktingar över dagen. Så började tankarna gå, tillslut gick jag bara runt huset, runt runt och hyperventilierade, jag trodde att jag skulle dö. Mina luftrör kändes som sugrör. Jag ringde till mamma och vrålade att jag inte kunde andas så hon fick ringa en kompis som fick skjutsa mig till akuten. Men bara efter samtalet när att jag visste att det skulle komma någon att hämta mig kändes det genast bättre. På akuten tog dom bara allergitester för att se om det var allergi som hade utlöst mina andningssvårigheter men såklart så hittade dom inget. Det fanns ju bara i mitt huvud. 
Så efter det började jag komma underfund med att jag faktiskt hade ångest. 
Ibland fick jag bara mina ångestattacker helt plötsligt. "Nu tänker jag på döden igen..." sa jag till mamma. Då tog hon mig under armen också bara gick vi ut genom dörren, vi gick och gick, pratade om allt och ingenting och tillslut när min puls var normal igen och min andning lättare kunde vi gå hem.
 
 
Min dödsångest är nästan helt borta nu. Men den "vanliga" ångesten spökar titt som tätt. Så fort jag blir ensam sjunker jag in i mig själv och börjar rannsaka mig, som en scanner. Jag hittar bara en massa fel och brister, jag tänker på framtiden, jag jämför mig med andra. Man flyter lixom in i ett slags dimmigt land. Jag blir extremt dämpad och svår att prata med. Riktigt jobbig för dom som är omkring mig med andra ord. Och för mig själv såklart.
 
Jag tror, eller jag vet att många, särskilt tjejer i min egna ålder lider av ångest och jag tror det bästa är att "självdiagnostisera" sig själv. Alltså förstå att man har just ångest. Man ska också berätta för någon man litar på eller tycker mycket om att man har ångest. Mortionera är alltid bra. Lyssna på musik. Slappna av. Eller om det är så illa att det stör ens vardag, gå i terapi. 
 
 
Jag tror att vi pratar för lite om psykisk ohälsa generellt. Vi bor ändå i ett land med den största självmordsstatistiken så jag tror att det inte är fullt ovanligt att må dåligt.
Vi MÅSTE prata med varandra mer. Föra in det i diskussioner, veta att man inte är ensam. Det är så himla viktigt för det är just ensammast i världen man känner sig när man har ångest.
Sedan är ju psykvården absolut något som måste förbättras i Sverige. Man vet vart man ska gå om man har ont i ett ben eller om man behöver klippa sig. Men när man mår dåligt psykiskt? Ja vart går man då egentligen? Man skäms för att man mår dåligt psykiskt men man kan gå runt och ojja sig så fort man har lite ont i ryggen.
Så prata MER. Att ha någon att prata med är den bästa medicinen.
 
 
Hoppas någon fick lite hjälp av detta även om det kanske var dåligt förklarat/skrivet. Och kom ihåg, du är inte ensam. ♥
 
 
Min vardag, Om: | | Kommentera |

Om: Vänskap

 
Vänskap är härligt för det mesta. Ja, faktiskt något utav det viktigaste vi har. När familjen inte förstår, ens partner inte lyssnar så ska alltid vännerna finnas där för att trösta, ge något råd, skratta, hålla med eller säga emot.
Det ska vara någon att bolla saker med, någon som ALLTID lyfter upp dig och stöttar dig i vad du än går igenom. Det handlar inte heller om hur många vänner man har, utan om att dom vännerna man har är RIKTIGA vänner.
 
Men tyvärr kan vänner komma i alla dess former och ormarna kan dyka upp utmed vägen.
Var petig när du väljer vänner, försök att syna dom så fort ni kommer varandra inpå livet. Rensa bland dina vänner så fort du kan. Finns det personer som suger energi från dig? Som ena dagen är supergullig mot dig och andra är iskall? Som ändrar sig och sin personlighet när ni umgås i annat sällskap? Som ibland fryser ut dig och som alltid litar på att DU ska höra av dig till dom och inte dom tillbaka. Personer som bara hör av sig när dom vill ha något utav dig eller när det passar dom bäst. Släng dom. Var ödmjuk, men inte dum.
Kom också ihåg att bara för att du har känt en vän länge betyder inte det att det är en BRA vän.
 
 
Man kan göra slut med kompisar genom att låta tiden gå eller bara säga till dom att man inte är intresserad att ha hen som vän men man kan också många gånger lösa problemen. Prata med varandra och berätta varför ni känner som ni gör, det kan handla om missförstånd eller att personen i fråga inte mår bra själv och låter det gå ut över dig. 
 
Något som också är viktigt med vänskap är att vårda den som är bra. Även om ni bor i olika städer/länder/pluggar/jobbar och inte träffas så ofta så är det alltid kul att hålla kontakten. Det finns ju så mycket möjligheter nu. Facebook, instagram, snapchat, sms. Och det räcker att bara skicka iväg ett sms och fråga hur det är/stämma av läget.
Planera när ni ska ses om det så är ett halvår innan det är dags så är det alltid bra med planering så det blir av, särkilt om man har ett särskilt gäng som träffas så man vet att alla kan.
Försök att själv tänka på hur DU är som vän och hur du beter dig mot dina vänner. Klyschan "bemöt andra som du själv vill bli bemött" är en bra grund att stå på.
 
Kan idag önska att jag visste detta tidigare då jag skriver av egna erfarenheter. För en del kanske detta är helt självklart och för andra kanske detta är en spark i baken till att göra vissa förändringar i sina liv.
 
För kom ihåg att det är DU som ska må bra och känna dig trygg, det är det som spelar roll i slutändan. ♥
 
 
 
Min vardag, Mina tankar, Om: | vänskap | | En kommentar |
Upp