Om: Pluggstess

Om det är något som jag saknar är det att kunna slappna av. Jag tror faktiskt inte jag har slappnat av till hundra procent sedan jag började plugga igen.
 
Att plugga på högskolan är kul, ja det är det. Man träffar likasinnade, både yngre och äldre. Man lär sig jättemycket och det är kul. Just nu har jag föreläsningar ungefär två dagar i veckan, resten av tiden får jag använda hur jag vill, vilket är skönt på ett sätt. På ett annat sätt är det skitjobbigt. Till skillnad från att ha ett arbete där man jobbar åtta timmar om dagen och sedan kan åka hem, ta ett bad, titta på en film och slappna av med gott samvete så går man hela tiden med en lite djävul på axeln som viskar om vad man borde göra när man försöker slappna av. För det finns alltid något att göra. Det är få förunnat de dagar när man är helt ledig och inte har något att läsa eller skriva.
 
 
Jag ska vara ärlig och säga att hösten har varit tuff. Min ångest har alltid lurat bakom ett hörn och stressen ska vi inte ens prata om. Ibland bryter jag ihop, ibland kan man se mina hjärtslag genom tröjan för att pulsen är så hög och ibland kan jag gå in i en slags dimma i flera dagar då jag sätter på min autopilot för att ens fungera. Men jag har tagit mig ur allt, på ett eller annat sätt. Vissa dagar är jag uppåt, jag mår bra och försöker se förbi stressen och pressen, det funkar ibland.
 
Jag känner själv att jag lider av en slags prestationsångest. Inte den prestationsångesten som innebär att man måste vara bäst på allt, få toppbetyg, alla rätt på tentan eller liknanade. Jag har en sån prestationsångest som visar sig genom att jag skjuter upp vad jag ska göra. Jag får en uppgift, jag gör ett slags schema om hur mycket tid jag behöver till uppgiften, sen sätter jag mig med den. Jag vet inte hur jag ska börja, så jag skjuter upp det till nästa dag. Jag ser att lägenheten behöver städas, så jag skjuter upp det en dag till, sen är det igång. Jag vet själv hur mycket jag har att göra, hur mycket jag har missat på dessa två dagar jag inte har gjort något så jag får för mycket ångest för att ens börja.
 
När det börjar närma sig deadline rycker jag äntligen upp mig och slutsprutar in i det sista. Uppgiften blir klar i tid. Ibland går det faktiskt bra, men andra gånger gör det inte det och då blir det ett sånt nederlag för mig. Jag blir besviken på mig själv, varför blir det alltid såhär?
 
 
 
Men det har blivigt bättre och det ska bli ännu bättre. Jag tror att receptet är att för det första ta det lungt. Det är inte frågan om liv och död. Planera och strukturera upp tiden man har. Försöka att inte arbeta kvällar. Göra så mycket man kan under dagen och tillåta sig själv att faktiskt slappna av när man väl kommer hem. Ta den lilla djävulen i nackskinnet och slänga bort hen all världens väg.
 
Läs gärna mina två tidigare inlägg undet kategorin "om:"
 
 
 
Om: | |
Upp